Posts Tagged ‘Vinter’

h1

Gradskillnad!

februari 20, 2010

.

.

Hos sjukgymnasterna mäter man hela tiden gradskillnaden mellan knäleden och underlaget. Det gäller att sträcka och tänja benet och musklerna hela tiden, så det blir helt rakt.

Meddetsamma efter operationen hade jag c:a 30 graders vinkel.

Förra veckan hade jag kommit ner till 20 grader.

Men nu senast var den bara 10 grader! Och det bästa av allt är att det andra benet, som ännu inte är opererat, också har åkt med av bara farten och träningen. Det är också nere på 10 grader nu!!!

Gissa om jag är glad. Och trött… För igår fick jag betala priset för en överaktiv torsdag. Jag var knappt medveten om någonting som hände runtomkring mig, och kunde bara vila och halvsova.

Men såna dagar får jag nog räkna med en tid framöver. Sen är jag desto piggare mellan varven och det njuter jag också av så klart.

Ha det gott alla, och en fortsatt trevlig helg önskar en INSNÖAD Fläskdans!

.

.

Annonser
h1

Cold Genius

december 16, 2009

.

.

In i det längsta gick jag faktiskt klädd i tunn poplinjacka och nätta pumps, men nu har även jag fått ge efter för vintern och plockat fram gamla vinterjackan och kängorna. Allt är för stort nu, men å andra sidan blir det ju varmare om man kan linda plaggen två varv runt kroppen! 🙂

Kung Bore har anlänt, och det med besked!

I förrgår och i går kom all snö i hela världen hit, och några utlovade femton centimeter stannade det inte vid, det är då säkert!

Inte plogar de eller skottar heller, i alla fall inte där jag bor. Höll på att dratta på ändan nyss när jag var nere i tvättstugan och en lömsk isfläck gömde sig under en av alla snödrivorna.

Så här frostigt kan man sjunga om snö och kyla;

.

.

What power art thou, who from below
Hast made me rise unwillingly and slow
From beds of everlasting snow?
See’st thou not  how stiff  and wondrous old
Far unfit to bear the bitter cold,
I  can scarcely move or draw my breath?
Let me, let me freeze again to death!

h1

Vintersport

januari 5, 2009

.

vinter

.

Jag kan gott erkänna att jag saknar vintersportandet.

Som mycket liten – nästan innan jag kunde gå – så var jag en baddare på skridskor. Jag brukade följa med storasyster och hennes kompisar ner till vår IP och där åkte jag så glatt och ivrigt och länge att man till slut fick tillkalla min mamma eller pappa för att överhuvud taget få hem mig. Och då skrek jag förstås i högan sky och förstod inte alls varför alla frös och tjatade om att det var kallt.

.

skridskor_3801

.

I mellanstadiet hjärntvättade jag min kompis till att vilja bli isprinsessa som jag,  och jag tvingade henne att genomföra ett konståkningsprogram som jag själv var koreograf till. Vi skulle framföra en show på IP och publik var förstås våra mammor.

Vi övade och övade och när Den Stora Kvällen var inne, satte vi på oss glitterklänningar som jag fått låna av min storasyster. Min var rosa och kompisens var blå.

Ut på isen och ta några djupa andetag. Ladda, satsa… och då! Kompisen TVÄRVÄGRADE!!! Hon satte sig ner i en snödriva och var sur.

Men ”the show must go on” så jag genomförde programmet ensam, till mödrarnas stora glädje (och några försynta fniss…). Lite konstigt var det väl, eftersom programmet byggde mycket på symmetriska moves och nu blev det ju lite… enahanda?

.

crispi_standard_170x170

.

Jag åkte också mycket skidor som ung. Mitt norska arv har gjort att jag växt upp med långfärdsskidor och bäcksömskor. Någon slalomåkare har jag aldrig varit, men att ge sig ut på långfärd var ju underbart. Medhavd klassisk matsäck var inte helt fel det heller, ”kokesjokolade” på termos och apelsin med en sockerbit i.

termos04kokesjokoladeapelsin

Men tonåren kom även till mig och jag fick ”andra intressen” helt enkelt. La även skidåkandet på hyllan. Ända tills en gång när jag var på vintersemester i Röros med syrran och hennes dåvarande. Och vi skulle åka skidor så klart. Jag fick låna ett par laggar och iförd mina nya tajta Wranglerjeans gav jag mig frejdigt iväg.

rswrlarge_13mwzpw

En liten backe med mycket svag lutning var den stora utmaningen. Fri sikt, inga hinder sånär som på en tall. Jag var modig och tog fart.

Av någon konstig anledning lyckades jag pricka den där tallen, trots säkerligen 200 meters fri yta på vardera sidan om den. Vurpade och hamnade med ett ben på varje sida om stammen och kunde inte ta mig upp utan hjälp.

skidor

Och jeansen, de nya tuffa tajta, hade lämnat en lång blå rand i snön så att man lätt kunde lokalisera mig…

Efter dessa båda misslyckade karriärer, började jag sedermera med simning. Blev väldigt duktig och hade kanske kunnat simma på elitnivå, men något pinsamt hände även i dessa sammanhang. Dock är det en helt annan historia som jag kanske berättar om här vid ett annat tillfälle.

.

.