Jag hade IVERN i mig…

.

… och det blev inte så bra…

En redig infektion i operationsärret upptäcktes när jag skulle ta stygnen – eller ”graffarna” som de små metallhyskorna heter.

Förmodligen utlöst av min iver och min frenesi med vilket jag övertränat senaste tiden.

En underliggande muskelbristning som kom av att jag gjorde rörelser som jag inte klarat av på många år har ställt till det lite.

Nu är det vila, penicillin och lugn och ro som gäller.

Därav min frånvaro igen. Jag beklagar.

Men jag kommer igen. Snart! Måste bara försöka träna på det där med tålamod…

.

.

Gradskillnad!

.

.

Hos sjukgymnasterna mäter man hela tiden gradskillnaden mellan knäleden och underlaget. Det gäller att sträcka och tänja benet och musklerna hela tiden, så det blir helt rakt.

Meddetsamma efter operationen hade jag c:a 30 graders vinkel.

Förra veckan hade jag kommit ner till 20 grader.

Men nu senast var den bara 10 grader! Och det bästa av allt är att det andra benet, som ännu inte är opererat, också har åkt med av bara farten och träningen. Det är också nere på 10 grader nu!!!

Gissa om jag är glad. Och trött… För igår fick jag betala priset för en överaktiv torsdag. Jag var knappt medveten om någonting som hände runtomkring mig, och kunde bara vila och halvsova.

Men såna dagar får jag nog räkna med en tid framöver. Sen är jag desto piggare mellan varven och det njuter jag också av så klart.

Ha det gott alla, och en fortsatt trevlig helg önskar en INSNÖAD Fläskdans!

.

.

Trololo

.

.

Snart bär det iväg igen till veckans ELDPROV – sjukgymnastiken!

Uff,  idag gör det ont. Men så har jag redan hunnit med en vända på Det Stora Matvaruhuset för storhandling. Lite senare idag väntar kommunfolk på mig och ikväll blir det körrepetition igen ända till sena natta.

Jag känner mig stressad men vid liv! Och vill härmed hälsa till alla bloggvänner och be om ursäkt för att jag inte hunnit besöka er så flitigt de senaste dagarna, men jag har fullt upp.

Ta hand om er! Kram!

.

.

Många noter!

.

.

Det märks min själ att jag har varit högeligen frånvarande från körsångeriet några veckor nu. Ikväll ska jag på repetition igen och jag inser att det är väldigt många noter att banka in…

Om bara en månad så ska vi sjunga två större verk; ”Membra Jesu Nostri” av Buxtehude och ”Actus Tragicus” av Bach. Och ett par veckor efter det framför vi Pergolesis ”Stabat Mater”.

Vi ska få den stora äran att jobba med en underbar barockensemble som använder tidstrogna instrument, och det hela kommer säkert att bli mycket lyckat. Men lite ringrostig känner jag mig nog.

Så nu sätter jag mig vid min spinett och övar några timmar tror jag!

Här nedan första satsen ur ”Membra” – Ad Pedes.

.

.

Varför wobblar han med huvudet?

.

.

Jag antar att ni har sett SPP-reklamen på TV med Samuel Fröler som går omkring och är djup och insiktsfull.

Jisses, så jag retar mig på den reklamen!

För det första säger han emot sig själv – ”Allting är relativt… Men pensionen… den är absolut… antingen är den tillräckligt hög eller för låg…”.

Ja men då är den ju inte absolut!!!

För det andra wobblar han så mycket med huvudet så jag blir åksjuk av att titta!

.

.

Hjärtat!

.

.

Hjärtat, hjärtat, var rädd om dé
och ät massor av Omega-3.

Men källan ska vara animal,
annars kan hälsan lätt bli skral.

Fetter från växtriket härsknar så fort
och den goda effekten faller helt bort.

Smör och ägg och lax som är vild
blir en smekning för hälsan, ljuv och mild.

Ta hand om er alla. Ät SMÖR!

.

Avancerad journalistik?

.

.

Jag hittade denna artikel i Aftonbladet häromdagen, där man kan läsa om en 55-årig kvinna som hittats död på sin balkong i Järfälla.

Hemskt så klart, alldeles förfärligt, men det som jag snöar in på är ett uttalande av en granne till den döda; ”– Jag vet vem detta är. Hon hälsade på oss på julafton och var väldigt fin för sin ålder tycker jag. Det här känns väldigt otäckt, framför allt när man har barn också.”

Vadå ”…fin för sin ålder” ???

Vad har detta med dödsfallet att göra? Och vad menas? Är 55 år en så hög ålder att man ska betraktas som något slags relik om man lyckas uppnå den?

Ibland undrar jag om journalister har någon utbildning…

.

Bättre och bättre

.

.

Igår skedde ett mirakel.

Jag kunde plötsligt stå på benen, ta mig ut, göra ärenden och klara allt detta utan att svimma av smärta eller trötthet.

Förra veckan var nog den svartaste och mörkaste i mannaminne. Det kändes som om jag skulle sitta fast för evigt i ett träsk av smärta, feber, inflammationer och värk.

Nu har det hela äntligen börjat vända och jag kan verkligen se ljuset i slutet av tunneln. Det här BLIR bra! Jag orkar plötsligt allt det som jag faktiskt trodde var helt borta och jag klarar t o m att gå runt här hemma i lägenheten utan kryckor.

”En frisk person har tusen önskningar, men en sjuk person har bara en!” sa en klok medpatient på sjukhuset.

Så sant, så sant. Ingenting i världen är viktigare än hälsan. Har man den, så har man allt.

.

.

Konvalescens

.

Snygg spira? 🙂

.

Hej ALLA!!! 🙂

En liten rapport från en smärtfylld tillvaro.

Ni är så gulliga och underbara med all omtanke som har strömmat emot mig i era kommentarer och mail. Tusen tack!

Tyvärr är min förmåga att sitta långa stunder vid datorn ytterst begränsad, så det får bli ett litet inlägg här med lägesrapport, och så hoppas jag att jag snart orkar sitta så länge att jag kan besöka er igen och svara på era gulliga mail.

Operationen gick jättebra. Spinalblockaden – bedövningen – tog inte som den skulle, så jag fick en dubbel dos vilket slog ut mig helt och hållet.

Jag var vaken under hela ingreppet och såg allting i spegelbild i ett fönster, så jag försökte blunda när det blev för läbbigt. Men lite intressant var det också att följa alla turer. Det bankades och sågades och borrades väldeliga, och helst skulle jag nog ha behövt min Mp3-spelare med musik för att värja mig, men sånt fick man på inga villkors vis ta med in i operationssalen.

Fullpumpad med morfin åkte jag slutligen upp till avdelningen där det riktiga helvetet började. Smärtor som jag aldrig upplevt maken till, och morfinpumpen gick hela tiden. Jag hade så ont så jag grät och skrek rakt ut.

.

Wolmer i morfindimma…

Men redan dagen efter operationen var jag såpass pigg att jag kunde stolpa upp med stöd och ta mig på toan och klä på mig själv, och till och med ta mig till sjukhusets cafeteria tillsammans med döttrarna som kom på besök. De änglarna! De hade med sig blommor, present, salami och ost till morsan! 🙂

–

.

Under ingreppet skedde en liten malör. Jag lyckades fastna i kateterslangen, som läckte och urinet frätte sönder mina ädlare delar… Röven alltså! Så där har jag en fin liten infektion nu, som har gjort det omöjligt att sitta på en vanlig stol. Det är först idag som jag orkar sitta här vid datorn och skriva lite.

Jag fick så klart en präktig urinvägsinfektion efter katetern också, men det hör ju till och var väntat. Den klingar ut så sakteliga den med och allt blir bra.

Rejäla smärtor har jag. Och kommer att ha en tid. Det blir träning, träning, träning och sjukgymnastik flera gånger i veckan i många månader framöver. Men jag är envis och det ska gå.

Allt morfin gjorde så både mage, lever och galla krackade ihop totalt. Jag har ätit väldigt lite och mår illa nästan hela tiden, men får välja mellan pest eller kolera. Smärtlindring är ändå ett måste för att kunna utföra träningsprogrammet jag fick med mig hem.

Så tack än en gång alla ni underbara bloggvänner! Jag glömmer er inte, och ska besöka er så fort jag orkar sitta längre stunder vid datorn. Nu är det stopp för denna gång, så jag önskar er allt gott och att ni tar väl hand om er.

Mina tankar går till er. Kram!

.