Archive for maj, 2010

h1

Vård eller vanvård?

maj 6, 2010

.

.

Jag sitter här och är både förbannad och upprörd. Det gäller den s k vården, eller vanvården som jag faktiskt skulle vilja kalla den.

Min äldsta dotter har mått dåligt en tid och hennes behandlare har flaggat för att hon skulle behöva en kortare tids inläggning för att vila upp sig och hämta krafter.

Så långt är jag helt överens. Hon har varit jätteduktig senaste tiden och gått från klarhet till klarhet. Jag är så stolt över henne,  hon är verkligen en riktig kämpe.

Igår blev hon inlagd igen, och då väljer man att lägga in henne på s k LPT – det som vi i dagligt tal kallar tvångsinläggning. Det hela skedde hals över huvud när hon var på besök hos sin behandlare, och min dotter hade ingen möjlighet att ordna med praktiska saker eller se till att någon kunde ta hand om hennes lilla katt som nu är hemma ensam i lägenheten.

Ensam hemma

Jag blir så förbannad på psykiatrin! Meningen med inläggningen är att min dotter ska få vila ut lite och slappna av. Men hur ska hon kunna det när hon ligger och oroar sig över katten och det praktiska? Min dotter fick inte ens med sig laddaren till mobilen,  eller några personliga tillhörigheter. Hur ska hon då kunna vila när hon bara oroar sig över detta?

Det här tycker jag är ett lysande exempel på Moment 22. Vårdapparaten slår sig för bröstet och tycker att de gör en insats, och det ser säkerligen jättebra ut på pappret. Men i verkligheten blir konsekvenserna förödande, både för min dotter, hennes katt och alla oss anhöriga som vill hjälpa henne.

Summan av kardemumman kan bli att min dotter riskerar att må ännu sämre, eftersom konsekvenserna inte går att förutsäga.

Jag tycker att det borde finnas något mellanting mellan sjukhus och hemmet. För helt klart är det viktigt att få möjligheten till andrum och vila, i synnerhet om man som min dotter i så många år haft det tufft och svårt. Men varför inte ha något ställe som inte har den där destruktiva sjukhusstämpeln i stället?

En plats där man kan få komma frivilligt några dygn, få vila och andas ut lite, och där det ändå är möjligt att få hjälp med praktiska saker.

Jag förstår att allt handlar om pengar. Men frågan är om inte detta alternativ skulle bli billigare i längden, och förhindra framtida problem som i sin tur leder till nya inläggningar.

.

Annonser
h1

Ballar av stål? Hjärnor av luft!

maj 4, 2010

.

Varför tycker vissa människor om att se andra bli skrämda, kränkta, förnedrade eller irriterade? Hur kan sånt kallas HUMOR?

.


Ballar av stål

.

Varje söndag sänds ett fullkomligt idiotiskt TV-program på Kanal5 som heter ”Ballar av stål”.

Programmet går ut på att diverse mindre kända skådisar och stå upp-komiker på olika vis ofredar, trakasserar och besvärar oskyldiga männsikor, och sen får publiken poängsätta vem som är roligast.

Några av de allra värsta karaktärerna är följande:

En jobbig jävel

Denne rödklädde vidrighet springer omkring på stan och petar av folk mössorna, stör folk i deras arbete, skrämmer slag på äldre människor och stoppar trafiken genom att sätta sig på en stol mitt i gatan.

Morsan

En fejkgravid kvinna som försöker stjäla cyklar, hoppar på män och uppger att de är far till hennes barn, raljerar om sex och alkohol, far runt med en dildo i handen och frågar folk på stan var det finns något ställe för henne att gå in och ”riva av”!!!

Säkerhetsmannen

Denne idiot testar hur det är att vara funktionshindrad eller barn och sen utföra olika saker i trafiken. T ex att åka rullstol och vara berusad, eller att åka skidor och vara blind.

Dessa tre är de allra värsta, för de utför sina ”skämt” på bekostnad av andra utan tanke på vad det kan få för konsekvenser.Och det är nog det som stör mig allra mest. Att inte tänka längre än näsan räcker.

Den där äldre damen vars mössa blir avsliten av den rödklädde ”jäveln” hade ju kunnat vara min gamla mamma, och hon hade förmodligen fått en hjärtinfarkt om hon fått uppleva det här.

Och när ”säkerhetsmannen” kommer i full rulle på trehjuling nerför Apelbergsgatan och bilar och människor måste tvärnita, så hade det kunnat vara jag som precis just då passerat med nyopererat ben och ramlat och blivit skadad för livet.

.

Kanal5 har fått en hel del kritik för programmet, men försvarar sig med att folk ”måste” kunna se humorn i det här… Vilken humor? Jag tycker INTE det är roligt när människor kränks, och det går inte alltid att se utanpå en människa vilka förutsättningar den personen har och hur hon/han ska reagera.

Dock finns det en deltagare som jag gillar, och det är Strippan

Strippan är påflugen och sätter igång att ta av sig kläderna till musik lite var stans. Men han är begåvad, dansar gudomligt och han låter folk vara ifred. Vill man inte åse hans manövrar, så kan man i alla fall gå undan. Dessutom är han utbildad dansare och sångare och så vig som en gummisnodd.

.

.

När jag var liten skrattade man gott åt intelligent humor som Hasse&Tage där man sparkade uppåt. Nu blir nivån lägre och lägre för varje år. Är det detta vi ska föra vidare till nästa generation? Att man aldrig behöver tänka på konsekvenserna, utan bara man har roligt själv så är allt OK?

Jag är gammalmodig och det är jag stolt över.

.

h1

Aptitligt i matbutiken?

maj 3, 2010

.

.

Idag tog jag en sväng till mitt lokala matvaruhus som jag älskar för de har precis allt man kan behöva, är billiga och personalen är vänlig och service minded.

Men… de formligen ÄLSKAR att möblera om titt och tätt, så när man precis lärt sig hitta sakerna så byter de plats igen.

Nu har något snille på butiken lyckats över förväntan. För det första som möter en när man klivit in i butiken och tror sig vara på väg till matavdelningen, det är HERRKALSIPPER!!!

Där hänger de i långa färggranna banor, med påsen som ska hysa ”kronjuvelerna” putande och påtaglig.

Piffigt va?

Förlåt mig grabbar, men det här ökar inte min aptit nämnvärt…

.

h1

Fanor i långa banor

maj 3, 2010

.

.

För första gången på många år deltog jag i förstamajfirandet igen.

Jag och döttrarna åkte till Medborgarplatsen, eftersom vi fått för oss att Lars Ohly skulle komma dit. Så blev det inte, han talade i Kungsträdgården i stället, men vi hörde, såg och upplevde väldigt mycket intressant i alla fall.

Yngsta dottern var i sitt esse. Hon rände runt bland olika partifunktionärer och diskuterade ivrigt Lenin, Trotskij, Berlusconi m fl så de flesta blev alldeles svarslösa.

Trots kylan och gråvädret tog det inte lång stund innan vi blev både varma och uppeldade av de många duktiga och välformulerade talarna.

Därefter marscherade alla iväg mot Kungsträdgården och jag och flickorna knatade iväg till Ringen för att ta en välförtjänt fika innan vi åkte hem.

Jag minns första maj 1971. Då var jag tio år och min mamma och jag stod nere vid Norrmalmstorg och såg på demonstrationståget som detta år uppgick till över femtio tusen människor. Vi höll aldrig på att komma över gatan minns jag. Och solen stekte, det var över tjugo grader varmt, och jag fick en glass – något som var mycket sällsynt i min barndom.

GB anno 1971 – minns ni?

.

.