Stämningsfullt

.

.

Allhelgonahelgen stundar och vi är snart inne i november.

Vart tog tiden vägen? Och var finns solljuset? Det verkar plötsligt så avlägset, allt det där som vi gjorde för bara några veckor sedan och som hör sommaren till.

Men det finns glimtar av värme och frid även i detta mörker. Jag tänder ljus varje dag och försöker skapa en varm och ombonad stämning i mitt hem, som äntligen börjar anta formen av MITT hem! Och jag gläds åt detta.

Igår fick min nyaste möbel, en spinett av märket Sperrhake Passau, sin slutgiltiga placering. Och den står så fint där och påminner mig om att musiken alltid finns till glädje och tröst. I mitt hjärta såväl som runtomkring mig. När jag sitter vid spinetten och spelar, känner jag mig förflyttad några århundraden bakåt i tiden, trots att just min lilla möbel är tillverkad på sextiotalet.

Nu stundar Allhelgonahelg. Och jag ska sjunga i kyrkan som traditionen bjuder. Stilla och fridfullt, och folket kommer och går och tänder ljus för sina nära och kära. En av de finaste stunderna på kyrkoåret, och så långt ifrån Halloween som man kan komma.

Malena sjunger för Alla Själar – Allerseelen.

.

.

Uppenbarelsekyrkan i Hägersten

.

Idag sjöng jag på en begravning i underbara Uppenbarelsekyrkan på Bäckvägen i Hägersten.  Snacka om återseendets glädje! Jag hade inte varit där sedan augusti förra året.

Glasväggen i mörker…

…och glasväggen i solsken!

Den är så underbart vacker denna kyrka, som började byggas 1959. Modern och graciös och tidlös och pampig – allt i ett! Och den underbara glasväggen mot öst… det går inte att med ord beskriva hur vacker den är. Färgerna i glaset skiftar, beroende på om det är sol eller mulet, dagsljus eller kvällsmörker.

En fantastisk känsla att stå på den läktaren och få ta ton. Där skulle det passa bra med något storvulet och pampigt. Så det kändes lite märkligt att sjunga  det beställda stycket ”Regntunga skyar”, Alice Babs’ gamla örhänge.

Men allting gick så bra så bra. Och alla var nöjda, även jag!

.

.

Ay que dolor!

.

.

Jag har gjort en mollbergare här hemma och slagit mig halvt fördärvad!

Det hände i går eftermiddag. Snavade och föll jättehårt emot säng, skrivbord och dörrkarm.

Revbenen fick sig en törn, för att inte tala om vänster knä och fot som knappt går att stödja på idag. Det var ju inte precis drömläge innan heller, så ”liten tuva” har vält ett stort lass.

Hade begravning idag och gruvade mig inför det med tanke på omständigheterna. Men turligt nog ingen läktare, inga trappor som skulle forceras, utan plant golv.

Jag satt under förrättningen, vilket inte alltid ser så värdigt ut. Men jag sjöng så bra som jag aldrig gjort förr och fick till och med en kram av prästen efteråt, som sa ”Synd att jag inte kunde vara bland de sörjande idag för då kunde jag ha gett mig hän åt tårar. Du sjöng med själen!”.

Det är väl så här att när man har som sämst utgångsläge, skärper man sig maximalt, och utgången blir mycket bättre än man kunnat ana.

Men ont gör det!

.

.