Stilla veckan

.

.

Igår inledde vi Stilla Veckan i Botkyrka Kyrka med att sjunga ”Stabat Mater” av Giovanni Battista Pergolesi.

Underbar musik!

Det är några år sedan sist, och den gången var jag solist. Igår var jag ”bara” korist, vilket inte är så bara för det kräver sin kvinna att kunna hålla intonationen uppe när stämmorna ibland nästan ligger och skaver emot varandra i härliga dissonanser och harmonier.

Verket beskriver hur Maria stod vid korset och såg sin sons lidande och död, och prästen drog parallellen till vår värld och vår nutid. Hur vi är åskådare – och ibland även medskyldiga – till att vår underbara jord skövlas och hur resurser uttöms och människor lider.

Tungt men sant.

Men när jag hör musik som den vi framförde igår, så känner jag ändå att det finns en strimma av ljus i allt det tunga och mörka. Och så måste ju människan ha känt i alla tider, annars skulle ingen ha orkat komponera eller måla eller skriva eller hela tiden försökt lyfta det mänskliga upp till högre höjder.

Här nedan två av satserna ur verket, den första och den sista. Den första – Stabat Mater – beskriver hur modern står vid korset och ser sin son lida. Den sista – Quando Corpus Morietur – beskriver önskan om att när min egen kropp dör så må även jag få en plats i Paradiset.

.

.

.

Många noter!

.

.

Det märks min själ att jag har varit högeligen frånvarande från körsångeriet några veckor nu. Ikväll ska jag på repetition igen och jag inser att det är väldigt många noter att banka in…

Om bara en månad så ska vi sjunga två större verk; ”Membra Jesu Nostri” av Buxtehude och ”Actus Tragicus” av Bach. Och ett par veckor efter det framför vi Pergolesis ”Stabat Mater”.

Vi ska få den stora äran att jobba med en underbar barockensemble som använder tidstrogna instrument, och det hela kommer säkert att bli mycket lyckat. Men lite ringrostig känner jag mig nog.

Så nu sätter jag mig vid min spinett och övar några timmar tror jag!

Här nedan första satsen ur ”Membra” – Ad Pedes.

.

.

Folkton och barock

.

.

Nu har så allra sista konserten för säsongen klingat ut i min kära Botkyrka kyrka.

I onsdags hade vi vår sedvanliga julkonsert och trots kylan och ett rätt saftigt inträde så var det ganska många som tog sig till kyrkan för att lyssna på oss.

Vi hade eminenta musiker från både Hovkapellet, Folkoperan och Blåsarsymfonikerna. Och så här häftigt lät de när de gick loss på Blind-Olles polska:

Det enda som störde var en dam som hostade frenetiskt hela konserten igenom. Hon satte sig dessutom längst fram, alldeles invid mikrofonen som spelade in allting. Jag tycker att man kan hålla sig hemma när man vet att man hostar så där. Visst ska alla vara välkomna till kyrkan, men en konsert är en konsert, och folk kommer för att lyssna på musik och inget annat.

Nu ska jag musikbomba er! Här nedan följer inte mindre än tre exempel på vår trettondagsmusik.

.

.

.

.

Öva och öva och öva och öva…

.

.

Alltsedan slutet av oktober har jag nästan inte gjort annat än sjungit och sjungit och åter sjungit. Tillvaron består mest av öva och öva och öva…

Och öva.

Tror inte det har gått en endaste lördag eller söndag som jag INTE varit i kyrkan och antingen haft repetition eller högmässa eller konsert.

Heinrich Schütz

Nu stundar trettondagen och då ska min kör – Botkyrka Motettkör – framföra musik av Heinrich Schütz, en av barockens stora mästare. Vi ska sjunga ett verk som heter Weinachts-historie (En Julberättelse).

Det är så vacker musik, men det är många noter att hålla reda på och hos mig börjar stadiet informationsmättnad infinna sig.

Efter konserten ska jag vara ledig från kören en tid. Min operation stundar snart, och jag måste vara helt fri från infektioner och sår, så jag tänker hålla mig hemma och inomhus de sista veckorna innan. För säkerhets skull.

Här bjuder jag på den allra sista satser ur verket. Der Beschluss.  The King’s Consort sjunger.

.

.

Knätofs och kollektiv tremor

.

.

I helgen hade vi konsert igen. Den tredje på en månad.

Denna gång var det folkmusik på temat, och själva huvudnumret var inte Botkyrka Motettkör, utan Slagsta Gilles spelmän och dansare.

Och vi snackar KNÄTOFS här. I kubik!

Hela koret invaderades av ett femtiotal spelkå… eh, spelglada människor. Det var nyckelharpor, fioler, dragspel, trummor, flöjter, gitarrer och ståbas så det stod härliga till.

Och alla sånger lät exakt likadant, och alla hade femtioelva verser och tog aldrig slut.

Kören sjöng några egna sånger. Men vi förbleknade där vi befann oss högt uppe på gradänger framme i koret. Den månghövdade, brokiga, folkdräktsklädda skaran spelmän och -kvinnor stal så klart hela showen.

Kyrkan var fylld till bristningsgränsen av supportrar. Inte till oss i kören, utan till spelmännen. Of course! Själva får vi vara glada om vi har en halvbesatt kyrka under våra egna körkonserter.

Och det dansades hambo och polska i gången upp mot altaret, och delar av kören skulle vara med i den avslutande ringdansen, varvid en av sopranerna höll på att göra en trippel Salchow och slå skallen i en kyrkbänk.

Våra konserter brukar hålla på en timme. Den här höll på i två. Och det var lite, för senast jag var med på en konsert med dessa fiolfanatiker, så körde de inte mindre än TRETTON extranummer!

Den här gången nöjde de sig med att göra en repris av Botkyrkalåten som fick sätta punkt för programmet. Men mot slutet av konserten blev de så till sig, att en våg av kollektiv, musikalisk tremor fortplantade sig bland spelevinkarna och gitarristen körde någon slags egen hula-hula och höll på att hamna i mitt knä.

Med tanke på att snittåldern bland deltagarna är sisådär 77 år, så tycker jag ändå att det var rätt hippt att de i år uppfunnit synkopen. Gubben med ståbasen började nästa lira jazz där ett tag.

Jag älskar verkligen det mesta i musikväg, och folkdans och fiolgubbar har också sin charm. Men jag tycker det blir rätt enahanda att lyssna på bara den här sortens musik en hel lång konsert.

Ombyte förnöjer, och nyanser och dynamik i det musikaliska framförandet är faktiskt inte helt fel.

Så för att göra en riktig P3-övergång, så kan jag upplysa er om att skulle jag händelsevis någon gå gå sta’ och gifta mig på riktigt i en körka,  med brudtärnor och hela konkarongen (fast Gud förbjude!), ja då skulle jag absolut och säkert som Amen i kyrkan ha nedanstående musik!

.

.

 

Stämningsfullt

.

.

Allhelgonahelgen stundar och vi är snart inne i november.

Vart tog tiden vägen? Och var finns solljuset? Det verkar plötsligt så avlägset, allt det där som vi gjorde för bara några veckor sedan och som hör sommaren till.

Men det finns glimtar av värme och frid även i detta mörker. Jag tänder ljus varje dag och försöker skapa en varm och ombonad stämning i mitt hem, som äntligen börjar anta formen av MITT hem! Och jag gläds åt detta.

Igår fick min nyaste möbel, en spinett av märket Sperrhake Passau, sin slutgiltiga placering. Och den står så fint där och påminner mig om att musiken alltid finns till glädje och tröst. I mitt hjärta såväl som runtomkring mig. När jag sitter vid spinetten och spelar, känner jag mig förflyttad några århundraden bakåt i tiden, trots att just min lilla möbel är tillverkad på sextiotalet.

Nu stundar Allhelgonahelg. Och jag ska sjunga i kyrkan som traditionen bjuder. Stilla och fridfullt, och folket kommer och går och tänder ljus för sina nära och kära. En av de finaste stunderna på kyrkoåret, och så långt ifrån Halloween som man kan komma.

Malena sjunger för Alla Själar – Allerseelen.

.

.

Grattis!

.

.

Idag  fyller världens bäste sångare år.

Grattis, grattis! Eller rättare sagt; Alles Gute zum Geburtstag!

Vi njuter lite av din röst här…

.

.

Monteverdi

.

.

Jag har precis kommit hem från körrepetitionen och är glad och upprymd!

Det är så himla härligt och kul och underbart att få sjunga. Att låta rösten svinga sig uppåt och neråt, i vindlande kadenser och melismer och kromatik.

I oktober är det Tacksägelsedagen och då ska vi sjunga ett underbart stycke av Claudio Monteverdi; Laudate Dominum Omnes Gentes.

Så här låter det. Men det är inte min kör som sjunger!

.

.

Kärt återseende

.

.

I kväll började repetitionerna med motettkören igen efter ett sommaruppehåll som åtminstone gett mig rejäl sångabstinens. Och så hade de flesta andra körvännerna känt också.

Vilka gudagåva det är att få träffas och musicera tillsammans så här. Vi har sån sammanhållning och sångarglädje i min kör, det är som om vi är samma familj.

Nya noter! Couperin, Bach, Monteverdi m m… Och första högmässan är redan nästa söndag, det ska bli så kul så kul!

Här sjunger Botkyrka Motettkör om vänskapen.

.

.

Vad är en vänskap? Kan den förklaras,
Blicken som säger: Vänner är vi
Sällan vi talar om vad vi känner,
vi bara vet det, vet det
Vänner vi skall förbli.

Kanske med åren ses vi rätt sällan
möts inte ofta, skiljas igen
Men när vi träffas, du är densamma
Vi vet det båda,
Vår vänskap varar än.

Fröjd det mig ger att du finns i världen
att vi kan mötas och skiljas så
helt utan fraser, självklart och enkelt
Tänk att en sådan gåva
man kan av livet få.

.

Music, music, music…

.

.

Det enda som finns i mitt huvud nu för tiden.

Vet inte om det är Eurovision Song Contest som påverkar mig, eller om det är andra krafter. Men jag som brukar vara så exekutiv vid datorn, får inte till många knop nu, sitter mest och lyssnar till olika låtar på YouTube och pillar ihop egna bildmixar.

Antar att det är som det är. Allt har sin tid liksom.

Här nedan mitt senaste projekt, en gammal goding som nästan fallit helt i glömska, förutom hos mig…

.

.