Archive for november, 2008

h1

En bit lycka…

november 28, 2008

kamp

Denna helg.

Får ha dottern hos mig hela helgen, ända tills måndag morgon.

Underbart. Jag ska njuta varje sekund.

Men kampen går vidare. Och jag ska inte ge mig innan striden är över.



Annonser
h1

Sisters!

november 26, 2008

sisters

Det finns en trio härliga tjejer som är och har varit ett otroligt stöd den här svåra tiden när jag i princip har mist allt jag trodde mig ha. Gunilla, Inger och Susanne, utan rangordning vill jag tacka er alla tre.

Ni har visat mig vad VERKLIG vänskap är!


h1

Illa

november 22, 2008

flunsa

Jag mår illa och är sjuk. Febrig och med influensavärk i hela kroppen.

Förmodligen en reaktion på senaste tidens påfrestningar, för jag har inte varit så här sjuk en enda gång sedan jag började med LCHF för snart två år sedan.

Min dotter far illa i jourhemmet. Skolan har rapporterat att hon kommer utan strumpor, med smutsiga kläder och att hon är trött, splittrad och okoncentrerad. Alla försök att kontakta jourmamman har varit förgäves, hon svarar inte i telefon.

Själv säger min dotter att hon vill vara här, men kommunen har ju bestämt att hon ska vara placerad någon annan stans för sin säkerhet.

Nu börjar en kamp emot myndigheterna. De som inte ser att det handlar om ett barn, utan som bara ser till sin egen prestige. Jag vet, för jag har gjort några resor med dem genom åren.

I går hämtade jag min dotter efter skolan och tog henne till bild- och datakursen. Sen fick hon följa med hem och överenskommelsen var att jag skulle åka till jourhemmet med henne denna eftermiddag. Men eftersom jag är helt däckad och febrig, går inte det. Hon får åka dit i morgon i stället, goda vänner med bil hjälper mig med transporten.

Nu ska jag vässa klorna och slåss. Slåss för min dotter och för mig själv.

Håll gärna en tumme eller två!


h1

Helt sakligt

november 17, 2008

42-17364760

Förhoppningsvis utan alltför många känslor ska jag försöka beskriva den senaste tidens händelser.

I en handvändning har hela min tillvaro hamnat upp och ner och jag vet i skrivande stund ingenting om min närmaste framtid.

Min älskade lilla dotter har mått så dåligt så länge och till slut gick det överstyr och vi fick söka hjälp. Professionell sådan.

En lösning har erbjudits, och jag har tvingats acceptera, eftersom jag riskerar alltför mycket om jag inte spelar med. Men det känns fel hela vägen, för den hjälp jag så väl behöver och har sökt så länge är något helt annat än det vi har fått.

Från ett ensamt underläge tvingas jag kämpa för min rätt som förälder och för mitt barns rätt till en barndom.

De som bestämmer pratar om min dotters säkerhet. Ändå finns hon just nu hos någon som inte ens fått tillräcklig information eller visat minsta intresse av att ta reda på mer om förutsättningarna.

Efter att ha upplevt att min äldsta dotter togs ifrån mig för många år sedan, trodde jag aldrig att jag skulle behöva gå igenom en liknande historia. Men all hjälp jag sökt och alla gånger jag har bett proffsen om hjälp, har bara spätt på min icke-trovärdighet som förälder.

Ett par vänner har stått mig bi, och gjort så att helgen blivit rätt okej trots all fasa.

Vägen framåt börjar ta form igen.

Tack Susanne och Salvan!

Och här, till DIG lilla R****. För att jag älskar dig så!




h1

Surdolme

november 9, 2008

I fredags besökte jag min väninna Salvan på kvällen och undfägnades med de allra ljuvligaste kåldolmar, gjorda på nötfärs och syrad, hel vitkål.

Idag gjorde jag denna rätt själv, men det blev lite annorlunda. Fast rätt gott i alla fall… 😉

Så här blev resultatet.

surdolme

h1

Fredag hos Salvan

november 8, 2008

Salvan, eller Queen Salvia som hon också kallas, är en go tjej!

surk

Fredagskvällen rann snabbt iväg hemma hos henne där jag blev undfägnad med god mat och trevligt sällskap och dessutom många gåvor.

Hon bjöd på fantastiskt käk! Kåldolmar gjorda på syrad vitkål, köttfärs, provencalska örter, turkisk yoghurt och en mustig tomatsås.

Gissa vad jag vill laga för söndagsmiddag! 🙂

h1

Absolut tystnad

november 6, 2008

mariasystrarna

Vet inte om jag skulle klara det.

Jag har funderat en hel del på att dra mig tillbaka och vara tyst en tid. Finna ro och stillhet mitt i larmet som ständigt pågår.

Nu är det ju rätt modernt att åka på s k retreat, och jag har hört mycket positivt om ett kloster i Omberg där Mariasystrarna tar emot besökare.

Men jag tvekar.

Tror säkert att jag skulle behöva det. Lära mig stå ut med mig själv. Se inåt. Tänka. Känna. Få kontakt med de sidor inom mig som jag räds och flyr.

Fast tänk om jag inte skulle klara av det! Tänk om jag skulle störa de andra med att inte kunna hålla tyst. Eller om jag skulle må så dåligt av alla tankar och all tid som jag inte kan fylla med ”måsten”.

Hjärtat slår rätt snabbt nu vid tanken på att ändå försöka. Det är dags för mig i livet att hitta mig själv tror jag.