Allhelgonahelgen stundar och vi är snart inne i november.
Vart tog tiden vägen? Och var finns solljuset? Det verkar plötsligt så avlägset, allt det där som vi gjorde för bara några veckor sedan och som hör sommaren till.
Men det finns glimtar av värme och frid även i detta mörker. Jag tänder ljus varje dag och försöker skapa en varm och ombonad stämning i mitt hem, som äntligen börjar anta formen av MITT hem! Och jag gläds åt detta.
Igår fick min nyaste möbel, en spinett av märket Sperrhake Passau, sin slutgiltiga placering. Och den står så fint där och påminner mig om att musiken alltid finns till glädje och tröst. I mitt hjärta såväl som runtomkring mig. När jag sitter vid spinetten och spelar, känner jag mig förflyttad några århundraden bakåt i tiden, trots att just min lilla möbel är tillverkad på sextiotalet.
Nu stundar Allhelgonahelg. Och jag ska sjunga i kyrkan som traditionen bjuder. Stilla och fridfullt, och folket kommer och går och tänder ljus för sina nära och kära. En av de finaste stunderna på kyrkoåret, och så långt ifrån Halloween som man kan komma.
Nu har jag äntligen, äntligen – efter över sju månaders väntetid – fått träffa ortopedkirurgen som ska ge mig ett nytt högerknä.
Och jag fick själv bestämma när det hela ska ske.
Jag har ju varit ganska angelägen om att få detta gjort snarast, men inför stundande helger och en hel hoper konserter, högmässor och begravningar, så väljer jag att få det hela överstökat efter nyår.
Så i mitten av januari…
Den trevlige läkaren lovade dessutom att jag ska få hel knäledsplastik, och inte halv som det stått i remissen. Och ännu bättre – han ska ta hand om mitt vänstra knä sen också. Utan nytt remissförfarande!!!
Älskade dotter, älskade Rebecka. Idag fyller du 24 år. GRATTIS!!!
Tänk att det har gått alla dessa år sedan du kom till mig! Och jag minns det som igår. Hur jag vaknade efter operationen och de kom och la dig på mitt bröst och du låg där som en liten groda. Så fin. Så mjuk. Så underbart MIN!!!
Efter några dagar, när jag var på benen igen, stod jag i sjukhuskorridoren med dig på armen och tittade ut genom fönstret. Det var mörkt ute och de första snöflingorna kom. Och jag lyfte dig till mitt ansikte och viskade in i ditt lilla perfekta rosenbladsöra ”Min lilla Snöflinga!”.
Du växte upp och livet gav dig många törnar, redan i tidig ålder. Du har aldrig haft det lätt, alltid fått kämpa emot en massa saker. Och jag har känt mig ledsen och maktlös många gånger när jag inte lyckades bana vägen för dig eller skydda dig emot alla hot och faror, eller alla elakheter.
Nu är du vuxen, fast du är ändå min lilla ängel. Du är så lik dig! Blicken ljus och öppen och forskande, precis som när du var nyfödd och tog in omvärlden och livet för varje andetag.
Du har det tufft nu, och du får inte blomma riktigt som du borde. Men din tid kommer hjärtat, var så säker. Allt det goda väntar på dig där ute, och en vacker dag så kan du släppa taget om det svåra och sväva ut på dina änglavingar.
Den där frågan har jag fått många gånger. Och det är lika svårt att svara varje gång, eftersom man aldrig riktigt kan förmedla sånt som pågår i ens inre, eller hur stor kraft och hur mycket energi det kan ta.
Jag har varit professionellt sjukskriven sedan 1994, initialt p g a en psykisk härdsmälta som fick mig att gå in i limbo och totalt tappa taget. Panikångest, djup depression och social isolering följde med detta, såväl som en hel del fysiska åkommor.
Det tog mig två år att komma upp ur detta svarta hål, men under vägen har det kommit nya hinder, nya prövningar.
Och lärdomar.
Att på ett enkelt sätt förklara hur tiden bara rinner iväg, och hur jag i princip aldrig hinner med det jag vill göra, är nog omöjligt. Har man inte själv varit i samma situation, så kan man kanske inte heller sätta sig in i sånt här. Vad vet jag? Men jag vet att jag känner mig kränkt av att bli ifrågasatt, och kränkt av att en del tycks tro att jag har så mycket tid till förfogande, så jag förmodligen bara ligger på sofflocket och rullar tummarna och sparkar mig trött.
För om jag jämför mitt liv nu, och mitt liv som förvärvsarbetande på heltid, så är jag tio gånger mer stressad nu än då.
Som funktionshindrad så är man beroende av samhället på ett vis som föranleder många kontakter och möten. Handläggare, förvaltningar, vårdapparat m m. Och allt det här ska samordnas, vilket inte sker i verkligheten. Någon automatik finns inte, det får man fixa själv.
Jag har under årens lopp gjort många handläggares arbete, men inte fått någon lön för det.
Ju fler inblandade, desto mer sårbart blir det. Felaktigheter och missförstånd är mer regel än undantag. Och det hänger också bara på mig att få det uppklarat och utrett.
Om någon av er försökt ringa en handläggare på en förvaltning någon gång, så vet ni vad jag talar om. Det blir inte ett telefonsamtal, utan leder ofelbart till flera. I bästa fall är handläggaren anträffbar, men för det mesta är de på konferenser eller möten eller så fungerar inte telfonsvararen och man får hålla på i dagar – kanske veckor – innan man etablerat kontakt.
Det är också så att många insatser är beroende av varandra. För att få B godkänt, så måste först A klaras av. Och är då handläggaren för A sen, så blir det totalhaveri i slutänden.
Beslut verkställs inte. På pappret har vi fått väldigt fina insatser beviljade, men vi har inte sett röken av dem än. Det finns nämligen inga konkreta lösningar, trots att man bedömt behoven som väldigt angelägna.
Ständiga ansökningar, ständiga överklaganden av felaktiga beslut, ständiga korrespondenser med myndigheterna. Och när jag betat av hela klabbet, är det dags för förnyande av dem, så det går bara runt, runt, runt…
Förra månaden fick jag en felaktig färdtjänsträkning. Den var på dubbla beloppet, man hade bortsett från att jag räknas som pensionär och bara ska betala halv avgift. Jag skred till verket och kontaktade Färdtjänsten och efter mycket tjafsande fick jag till slut rätt. Men jag blev ändå tvungen att betala den räkningen, och så skulle de dra på kommande räkningar i stället.
Idag fick jag ett brev från Färdtjänsten att jag ska inkomma med ett intyg som styrker att jag är sjukpensionär. Innan de får det intyget kan de tyvärr inte ge mig halv avgift, utan jag blir debiterad till fullpris. Och det här får jag alltså veta flera veckor efter att jag pratat med dem i telefon och jag åker med färdtjänsten i princip varje dag! Det blir väldigt dyrt det, och jag har ingen möjlighet att reglera kostnaderna i efterhand.
Så jag fick kontakta Försäkringskassan och be dem om ett intyg som styrker att jag är pensionär. Vilket de kommer att skicka. Men det har jag inte i min hand förrän om en vecka, och sen tar det förmodligen ytterligare en vecka innan Färdtjänsten får det.
Och allt detta läggs ovanpå en vardag som inte ser riktigt ut som hos fullt rörliga, friska människor. Allt jag gör tar dubbelt så lång tid. Jag måste göra pauser. Jag har ont hela tiden, och väljer jag att inte droga mig med Morfin så kan det t ex ta en halvtimme att bädda sängen. Eller diska. Eller damma. Eller vattna blommor. Eftersom jag dessutom befinner mig i ständig tidspress, måste jag ändå skynda på så mycket jag kan och spänner mig och får ännu mer ont av det.
Jag är så trött. Jag hinner aldrig med det jag VILL göra, för när jag någon gång får tid över då går proppen hos undertecknad och jag är som en klubbad oxe…
Detta var nu inte menat som gnäll, men jag kände för att lufta det här lite. På förekommen anledning ska man kanske säga. För jag är trött på att ständigt bevisa att jag är tio gånger bättre än alla ”vanliga” föräldrar, det är en otrolig press att leva upp till. Varför kan det inte räcka med att jag gör så gott jag kan?
Nu ska jag äntligen få träffa ortopeden som ska operera mitt knä, och jag ser fram emot en operationstid som passar in i mitt rätt stressiga liv. Mycket sång står på schemat framöver, eftersom den här tiden på året är den mest hektiska i en kyrkokörs liv. Knappt har vi haft Tacksägelsekonsert, förrän Alla Helgon står för dörren. Sedan blir det Folkmusikkonsert och bautahögmässa första advent. Andra advent har vi vår årliga adventskonsert, och den fjärde advent kör jag solo i kyrkan. Jag vill ju ogärna missa det här, så jag hoppas på en operationstid som tillåter mig att vara med i all musiken, för utan den skulle jag inte orka.
Här får ni ett litet smakprov från senaste konserten. För en gångs skull hade vi professionella musiker, så jag tycker att det lät riktigt bra om oss!
Senaste tiden har varit ett veritabelt kaos av kassar, kartonger, rensning och sortering. Massor av gammalt skräp ska ut och göra plats för nya, fina grejer.
Idag kom akvariet som ska få hysa nye familjemedlemmen Arale inom kort.
Ny familjemedlem
Dottern och jag har gått i skytteltrafik till soprummet med kassar, kartonger och säckar. Kläder, gamla filmer och böcker och allsköns skräp har vi gjort oss av med.En del ”fynd” av tvivelaktig karaktär har vi gjort. Saker som jag inte ens visste var mina, och jag tror egentligen inte de är det heller. Men det jag inte behöver slänger jag bara, utan pardon!
Kommande lördag får jag hem det nya och det ska bli så himla fint. Jag lovar att fotografera allting när det är klart och lägga ut här till allmän beskådan.
Bara för att jag är så mallig över min förmåga!
Det ska fnattas mer denna dag innan vi är klara. Bäst att passa på medan energin och orken finns där.
Mannen i mitt liv har varit här. En reparatör från Electrolux har fixat min trasiga kyl och NU FUNKAR DEN IGEN!!!
Blev så inspirerad av att åter ha modernitets electricitets så jag blev tvungen att göra en god kycklinggryta med purjolök och oliv i rena glädjefnattet.
Jag älskar verkligen hösten, har alltid gjort. För många symboliserar den vemod och förgänglighet, men för mig är det som en pånyttfödelse både till kropp och själ. Den höga, klara luften ger ny energi åt både tanke och handling.
Bilderna är från planteringen utanför Ljusets Kyrka. Första gången jag ser gul ljung!
Det blev en något längre paus än jag först hade tänkt, men nu är jag tillbaka igen. Ska ge en kortfattad resumé över vad jag pysslat med senaste tiden.
Surströmming har ätits och det var gott och trevligt. Nu finns det färdiga filéer och det är jättebra. Sitter man och rensar själv så går det bort ganska mycket och så blir det rätt kladdigt. De här filéerna var matiga och fina och jag kommer helt klart att fortsätta köpa sådana.
Tumba kyrka
Jag har börjat på en kurs – eller kanske man ska säga studiecirkel – i Tumba kyrka. ”Att söka källan” är titeln, och syftet är att man genom meditation och eftertanke ska kunna hitta sina inre krafter och redskap för att finna ro i själen. Två kvinnliga präster leder cirkeln och vi guidas varsamt genom övningar och får förslag på hur vi själva kan bearbeta en del tankar och känslor som kan dyka upp. Flummigt kanske, men rätt skönt ändå mitt i vår hektiska och stressade tid.
Tullinge kyrka
Andra kyrkor figurerar också. Begravning i Tullinge kyrka både förra veckan och denna. Högmässa i Ljusets kyrka i går. Kommande söndag blir det konsert i Botkyrka kyrka. Mycket sång och musik just nu, men ni som känner mig vet ju att jag älskar det.
Ljusets kyrka
.
Och så har jag ju förstås sett Jan Eliasson i ”Här är ditt liv”. Tack Gunilla för påminnelsen!
Vilken man! Han är väldigt klok, väldigt trevlig, väldigt stilig och VÄLDIGT GIFT! Men jag blir ändå inspirerad av sådana människor som ser det stora i det lilla. ”Ord är handling” sa han i programmet, och det håller jag verkligen med om! Och det där att han lyfter fram vilken rikedom rent vatten är… underbart!
.
Mitt kylskåp har gått sönder. Just nu ligger matvarorna inpackade på balkongen, och jag är faktiskt glad att vi har kallt väder nu, för annars skulle jag få slänga mat för hundratals kronor. Reparatören ska komma inom ett par dagar är jag lovad, och kan förhoppningsvis åtgärda felet på plats, annars får jag ny kyl och frys.
*
Så har jag stiftat en ny och härlig bekantskap på YouTube. En skön kille som har sitt alldeles eget sound, och som tolkar kända trubadurer på ett mycket speciellt sätt. Jag gillar det här!
.
.
Han är en skön kontrast till ”Garagesnubben” som också har sin alldeles egen stil, och som jag också tycker mycket om. Lyssna på detta ni!
.
.
Det var allt från mig för denna gång. Over and out!
Damen här ovan har varit produktiv i natt. Hon har lyckats med följande;
- Startat skrivaren
- Rivit ner högtalarna till datorn
- Rivit ner min lampa på nattduksbordet
- Rullat ihop alla mattorna i hallen så att jag stod på näsan i morse
- Klivit på mitt huvud sisådär femtioelva gånger och kloat i mitt hår
- Försökt lägga sig på mig och sova
- Tuggat på min rosenbegonia
- Öppnat dörrarna till städskåpet och rivit ut både kattsand och annat
Men hon har INTE varit på lådan än! Och det bekymrar mig, för nu har hon varit här så länge och hon borde rimligtvis vara nödig.
Jag har luskollat lägenheten, men inga kattblaffor någon annan stans heller (som tur är).
Det värsta är att hon vill gå som en åtta mellan mina fötter. Jag har så ont och är så stel så jag riskerar att ramla hela tiden.
Ny familjemedlem
Tumba kyrka
Tullinge kyrka
Ljusets kyrka
